Murphy: The New Normal är ungefär baserad på mitt liv, så (skådespelaren) Andrew Rannells är helt klart jag, och vi har honom att säga saker jag säger. Men jag känner att människor älskar Andrew mycket mer än de gillar mig, så han hjälper mitt rykte där. Glees Rachel (Lea Michele) och Kurt (Chris Colfer) är väldigt klart baserade på mig, och Jessica Lange detta år på American Horror Story är verkligen om min barndoms besatthet av katolicism och att försöka och misslyckas med att leva utan synd, och min resa genom det. Vid slutet av en säsong, har jag alltid lärt mig något nytt om mig själv.

Murphy: Något jag gillar att göra är att lista ut mig själv genom de där karaktärerna. Liksom, varför gjorde du det där? Eller, vad försökte jag göra där? Jag tycker om att liksom ge mig själv de där lyckliga sluten som jag önskar att jag hade haft. Som med Kurts pappa på Glee. Min pappa dog förra året, och jag hade alltid velat ha detdär förhållandet. Nu tittar jag på min pappa, och jag känner att jag måste förlåta honom för några saker.

Murphy: Jag har verkligen velat att det ska fortsätta, och jag ville fylla det med nya människor. Vi gjorde det den här säsongen, och lyckligtvis har de ungdomarna stått ut. Det thar gett showen ny energi, och jag tror att skådespelarna är mycket lyckligare eftersom ingen måste jobba åtta dagar per vecka och ta livet av sig. Det brukade vara en tumultartad studio, nu är det som ungar en godisaffär. Så jag känner att vi äntligen listat ut hur vi ska få det att fungera, och jag tror vi kan få ännu fyra år från denhär showen.

Murphy: För att vara ärlig, när jag först hörde det var jag alldeles “Wow”. Jag höll inte med, men vad jag kom fram till är att de måste ha en historia. Jag bryr mig om marknadsföring och publicitet, och jag jobbar verkligen hårt på lanseringen av mina shower, och på grund av det känner jag att de har kommit ut stort och högljutt. Det har aldrig varit en långsam uppbyggnad, antingen fungerar det eller så fungerar det inte. När du får sådär mycket syre på dig, lämnar syret till slut rummet. Men jag tycker inte om att försvara mitt jobb. Låt folk göra sina egna bedömningar. Det är inte mitt jobb att bestämma vad folk ska säga, och jag läser det inte längre.

Murphy: På säsong tre av Glee, blev det för personligt. Jag kände som en attack, och jag var som “Hallå, vänta, du gillade mig tidigare och jag är samma person. Vad hände? Jag försöker ännu.” Du känner dig som en fyraåring, och då blir du bara gnällig. Det är inte bra.

Murphy: Som en serieledare, kan du aldrig vara en kanske. När jag gör filmer, finns det en hel del “kanske” och “låt oss undersöka det där”. Men i TV, måste det vara ett ja eller nej. Jag är verkligen svart och vit om vad jag gillar och vad jag inte gillar, och jag har alltid tyckt antingen “Jag älskar det” eller “Jag hatar det”, och jag tror att som ett resultat av detta har jag blivit en väldigt polariserande person. Du antingen hatar eller älskar mig. Det finns inte mycket “Hmm”.

Murphy: Jag är en mjukis. Det fanns en vändpunkt för mig – och inte på ett bra sätt – när jag gjorde The Glee Project. När jag startade, var jag som, “Ok, jag ska gå från att vara en konstnär till en Simon Cowell-personlighet.” Det var min roll, och jag var verkligen nervös för det. Jag älskade showen, men den var liksom själsrubbande, och jag tror att folk trodde att jag var den där personen, musikalernas Darth Vader. Ännu idag, kan jag titta tillbaka på avsnitt, och det sårar mig så mycket att jag var tvungen att sända hem dedär ungdomarna. Jag önskar liksom att jag hade gjort showen och inte varit med i den.